Stanna kvar eller inte?

Hej alla!
Nu ska jag lägga korten på bordet, jag mår skit! Har gjort det ett tag men försöker hålla det hemligt. Och hemligheter är inte bra att bära på!

Så jag ringde min sponsor och talade om precis hur jag mår. Jag är deprimerad, ledsen, arg, men mest känner jag nog mig kränkt och det gör mig sorgsen. Sen gör det ju inte saken bättre att jag har kommit in i klimakteriet riktigt ordentligt! Har svallningar var och varannan minut.

Jag tittar på de sk "normala" människorna därute och önskar att jag kunde göra som dom gör; ta mig ett glas på nå'n uteservering och bete mig som folk! Men jag VET att jag inte kan det, för jag stannar aldrig vid bara ett glas. Det blir många mer och sen vet ingen hur det slutar.

Jag har haft alldeles för många konsekvenser av mitt drickande så att ta det där första glaset är inget för mig. Men jag önskar ändå att jag kunde. Just nu är livet inte alls roligt. Jag älskade att dansa förr, har inte varit på disco sen jag la ner alla drogerna. Kan sakna det med, dansen.

Som det är nu kan jag inte för kroppen sätter stopp för det genom de jävla smärtorna som hela tiden ligger under eller över ytan! Jag försöker här hemma i min ensamhet men när jag sen har dansat till ett par låtar lider jag för det flera dagar efteråt. Ibland är det värt det och ibland inte.

Mina barn ser just nu en mamma som hela tiden är ojämn i humöret och det är inte roligt för dem. Förklarar hur det ligger till, att de inte har gjort nå't men de tar nog vid sig ändå. Så hur ska jag vara/göra för att inte skada dem? Orkar inte längre hålla masken.

Relationen som rann ut i sanden efter mer än tre år får mig att fundera på om jag är lämpad att vara tillsammans med någon över huvud taget? Inte för att just nu vill ändå men längre fram. Det här med att våga lämna ut mig till en karl, våga visa vem jag är innerst inne utan rädsla för att bli förlöjligad, utpekad eller baktalad igen, vete fan om jag vågar. Min tillitsbrist till människor runt mig är stor. Jag är inte heller guds bästa barn, det ska fan veta! Jag kan också vara elak, dömmande, manipulativ när det behövs, så det blir nog inte lätt hursom.

Ja herre min je. Jag har i alla fall en otroligt fin sponsor. Fick rådet att börja gå på så mycket möten som bara finns att tillgå här, skriva i mitt fjärde steg som handlar om harm, sätta igång att skriva ner tredjestegs bönen i min bok varje morgon och mitt beslut om att vara drogfri bara för idag, vad som än händer och hur än jag känner! Så det är så det får bli. Jag får återigen låtsas "som om" och förlita mig på att jag är precis där jag ska vara i mitt tillfrisknande! Lite klok, lite egensinnig, lite för dålig på att be om hjälp, lite för stort kontrollbehov, lite glad, lite ledsen, lite sorgsen, lite hjälpande och alldeles för mycket på en gång.

Tack för att jag får skriva och för att Ni läser, det hjälper mig mer än Ni kan ana.

Kram till den som vill ha den!
Kirsi

Minnen

Hej alla som läser min blogg och TACK för att ni gör det!

Var igår på ett AA möte som var otroligt bra! Jag delade om hur och när jag egentligen började dricka. Hade en sån där aha upplevelse för ett par dagar sedan.

Jag har alltid talat om min "1:a sup" som 11-åring men kom på att när mina föräldrar hade sina fester, gick jag och drack upp alla slattar de lämnat kvar efter att de lagt sig. Mina oroliga känslor, som jag alltid hade när mina föräldrar drack, försvann och jag kunde då sova utan att vakna av mardrömmar. Och då var jag inte mer än 7-8 år!

Tänk, att redan då var jag maktlös inför alkoholen för den gjorde mig ju fri från ångest och oro!

Inte undra på att jag blev en beroende ;-). Fast jag flirtar när jag säger det känner jag en stor sorg över det. För sen fortsatte det med så mycket annat. Jag kommer även ihåg att när jag nån gång hade ont nånstans, och det hade jag ofta, gav mamma mig Magnecyl Kodein! Idag vet jag ju att kodein omförvandlas till syntetiskt morfin i kroppen och det fortsatte jag ju också med som lite äldre.

Mina barn frågade mig häromdan vilka droger jag använt som liten (de frågade mig varför jag fortfarande röker fast jag slutat med allt annat) och jag tycker att mina barn förtjänar sanningen så jag sa som det var, alkohol nästan varje helg från 11 år. Mellan 11 och 16 använde jag klister, bensin, hasch och morfin. Mellan 16 och 26 morfin, alkohol och hasch och efter 26 och fram tills jag slutade vid 41-års ålder har det varit morfin och alkohol.

När jag ser det jag skrivit nerskrivet blir jag sorgsen. Känner sorg för alla år som gick till spillo. Jag kan inte säga att jag ångrar nåt men jag känner sorg.

Nu slutar jag för det blev lite känsloladdat.

Kram till dig som vill ha den och behöver den.